Diana Savina

Jaaa. Det är där jag finns nu. Kika er omkring där istället. Puss.

Alla ni som använder er av flickr, lägg till mig! Och ni som inte gör det, börja göra det eller gå in och kika på mina bilder där iallafall!

se det här inlägget som en tribute/ett tack till alla kompisar av det manliga könet. älskar mitt foto-flow den här veckan asss. glöm inte min flickr.

puss.

Fick hem mitt 50mm/1,8f till min älskade Sony häromdagen, och har låtit det sitta på hela helgen. (alltså det som bilden ovan är fotograferat med, inte det på bilden!)

I fredags var det nollning, och vi faddrar började kvällen med härligt förkrök hemma hos Lollsan. Rebecka var pepp!

Likaså var Freddoh och Gustav!

Snygga brudar!

Elli kom körande med sitt nytagna körkort, och alla nollor låg på knä och dyrkade henne framför bilen.

I lördags morse åkte jag iväg till Rimforsa först, för att svänga förbi David.

Vi fortsatte vårat projektarbete på hans balkong med bajsfin utsikt.

Sedan körde vi iväg till Kisa för att hela dagen medverka på 25årsjubelieumet för en förening som... jag inte kan berätta så mycket om än, haha, vi får inte spoila förrän vi har pengar fixade!

Lika barn leka bäst... Eller? Så himla fina. Såg dem springa runt lekandes på gräsmattan bredvid scenen och hagen med två åsnor i, och insåg att om jag inte sprang fram och fotade dom ihop så skulle jag ångra mig resten av livet. Åh.

min Flickr (och blogg) kommer sakta men säkert ersätta facebook så gott som helt, kvalitét går framför allt. Jag vill inte sörja den otroligt dåliga facebookkvalitén mer, för det är inte så jag vill visa mina bilder för folk.

Min kära vän filmades härom veckan, på det hemliga stället vi kallar landet ingenstans.

oj då. där tog batteriet i kameran slut. efter typ 5 bilder. hehe. fortsättningen, d.v.s typ 100 bilder till, kommmeeeerr!

facebooks kvalité skär rakt igenom mitt hjärta, rycker och sliter med en slö kniv. typ så känns det när det ända man gillar hos sig själv är ens foton och facebook tar bort 99 % av bildens innehåll och pixlar och lämnar kvar en äcklig, pixlig, fittig bild. men jag vill ju trots allt att folk ska se vad jag gör..

Idag vill jag prata lite om ett problem som jag stöter på dagligen på olika sätt, nämnligen prestationsångest. Inte prestationsångesten framför vänner osv, då blir det ett för långt inlägg. Jag går in via en annan ingång idag.

Lite detaljer kommer jag dela av mig med, men vill man inte avslöja något alls så blir det inte kul att läsa, tror inte jag. Och hade jag skrivit den här bloggen enbart för mig själv, så hade jag satt lösenordskydd på den. Det mesta här skrivs för min egen skull, för att minnas. Men jag har inga problem med att jag låter andra ta del av det, för jag är trots allt en rätt öppen person. Det allra personligaste får dock förbli ooffentligt och otalt.

.

Så.

Tänk er en familj från Azerbaijan. 4 pers. För 7 år sedan kom de hit. Mamma och pappa jobbar, betalar skatt, äger ett rött torp på landet utanför Linköping. Väldigt omtyckta av folket runt omkring. Pojkarna går i respektive har precis avslutat gymnasiet. Bra betyg. Har spenderat alla sina tonår på svensk mark. Pratar enligt Correns reporter prickfri svenska.

Den här familjen har nu blivit utvisad. Jag personligen känner inte familjen, men jag jobbar med två som gör det och känner ytterligare en som är bra vän med en av bröderna. Migrationsverket ger dom inte uppehållstillstånd.

.

"Jag förstår inte hur de kan göra såhär!" sa en av tjejerna som känner yngsta killen när vi på jobbet satt och läste artikeln vid högläsningen för tanterna och gubbarna. Jag kollade ner i tidningen igen för att fortsätta läsa. När jag kollar på henne nästa gång ser jag hur ögonen är rödare än innan och mascaran kladdat ut sig under höger öga.

.

Enligt Migrationsverket finns det inte tillräckligt med anledningar till att familjen inte ska flytta tillbaka till Azerbaijan. Pappan är dock aktiv regimkritiker och det vet regeringen där mycket väl om, och enligt intervjun i corren är det minsta som väntar honom när de återvänder ett fängelsestraff, då han är kritisk mot hur landet styrs. Pojkarna har ingen utbildning i landet och de svenska betygen går inte att använda.

.

För det första ställer jag mig frågan, varför, varför, varför släppa in någon för att sedan skicka tillbaka den? Isåfall bör reglerna skärpas kring när man släpper in någon, då du redan efter en månad hinner ställa om dig och inse hur bra land det där Sverige verkligen är. Att behöva åka tillbaka till ett mer eller mindre förfallet hemland är inget man föredrar. Och jämfört med Sverige lär landet (beroende på vilket det är) bara framstå som ännu värre. Men att efter 7 år tvinga tillbaka, totalt slå igen portarna för en famlij som kommit in så otroligt bra i samhället, jag finner inga ord. Jag vill bara spy.

.

Det är här den ena ångesten kommer in. Jag sitter ensam hemma, det sprätter i tårna och solen skiner utomhus. Men jag måste få ur mig det här. Jag måste göra något. Jag måste hjälpa dom. Hur fan ska jag bära mig åt? Vad kan jag göra som skulle göra skillnad för dom?

.

Här om dagen skickade jag iväg ännu ett välgörenhets-sms för att skänka pengar till svälten i Somalia som inte fått tillräckligt med uppmärksamhet, trots att läget är akut. Likaså till Radiohjälpen. Och Hjärnfonden. Och Friends. Gud va sms jag skickat. Men det är bara världsliga riksdaler. Jag måste göra nånting. Vad ska jag göra? Vad finns det att göra? Hur fan gör man skillnad?

.

Jag har inget sug överhuvetaget efter att åka till en turistort och supa mig stupfull. Jag vill bara åka dit där jag behövs. Hjälpa till och ge allt jag har. Har sedan barnsben haft drömmen om att få samla på mig alla tiokronor jag får tag på och baka X antal brödlimpor, för att sedan bara traska runt från by till by och bara ge. En tiokrona och en limpa till varje familj.

Men jag har inte dom pengarna. Hur fan ska jag få dom? Och mitt begär (som nu växt sig till ett extremt) att få åka till Afghanistan håller på att förruttna min hjärna, jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att få komma dit, för att ens få tillstånd att passera landets gränser. Jag och David försöker få till vårat projektarbete, lyckas vi så kommer vi åka dit. Men landet är för ostabilt och farligt säger alla, men det stoppar mig ingenstans faktiskt. I mitt huvud är den största oroligheten pengarna och hur vi skulle bli bemötta där som västlänningar ifall läget skulle försämras. Jag skulle riskera livet för det, no joke.

.

Gör jag det inte som ung så måste jag göra det när jag blir äldre, jag vet inte hur ofta jag helt ärligt tänker såhär(det här vill jag knappt skriva egentligen men): Varför ska jag dö en fridfull död framför TVn med en chipsskål på bordet och allsång på TV:n, när så otroligt många skjuts, plågas och svälter ihjäl. Jag vill dö på ett hemskt sätt också, det låter sjukt men bara jag slipper att lida en längre period så är det lugnt. Livet är så orättvist, låt någon annan frisk i det krigshärjade landet ta min plats i Sverige och skicka ner mig som pensionär. Något säger mig att det här stycket kommer va rätt ångerfullt om jag läser det som vuxen. Fast det är så jag känner. Det är inte så att jag tänker leta efter fara, och ta onödiga risker (vilket jag dock redan gör omedvetet, i princip jämt), men all "lyx" jag lever i, (trots att jag är placerad under medel-svensson) ger mig otroligt mycket ångest. Jag är tacksam för allt jag har, jag är i behov av mer men jag vill så gärna.. hjälpa till.