Diana Savina

Jag sitter ensam hemma i huset i Halmstad. Familjen min har dragit iväg ner mot stranden för kvällsdopp, kvar lämnade de ett dött hus, med endast lite ljud från ett avlägset väggur och en spinnande tvättmaskin. Solen lyser in i det breda fönsret bredvid mig och någon musik känner jag inte för.
Nu kan jag låta bitter, men tvärtom, jag är så lycklig. Och lättad. Musik skulle bara irritera mig just nu. Jag är glad för honom, och inte minst för henne. Jag skulle bara vilja be om någon slags förlåtelse men vet inte hur jag ska få den formulerad. Men bör dock låta bli för att slippa fler missförstånd. Fan, nu låter jag ju inte lycklig och lättad, men jag är't. Lovar. Lycklig över att ha mina kompisar, lycklig över att jag ÄNTLIGEN börjat lugna ner mig från mina hysteriska upp-och-ner-gångar. Lycklig över att veta var jag befinner mig. Men dock fortfarande så olycklig för att jag inte kan komma underfund med vart jag har dig.  

Något annat jag är lycklig över är att jag har Fanny någon kilometer bort, här i halmstad. Sånt sammanträffande! Tack för de senaste dagarna fan! Carolina kom till henne igår, och ikväll drar vi in mot staaaaaaaaan för att se var vi hamnar, just därför är inte jag och tar kvällsdopp, jajaja. Nu blirre fixelifix.

Peace

det har ju för övrigt blivit en jävla massa tanke-skriverier på bloggen hela sommaren, när nya inlägg väl kommit. Inte likt mig, heh. Men miljoner bilder från hela sommaren pumpas upp ständigt på facebook, bara att söka på Diana Savina, fotoalbumen är publika!