en hyllning
Åh, jag bara känner hur längtan efter att skriva ett ordentligt och ointressant men ändå intressant blogginlägg sprätter fart i mina fingrar.
Jag har precis dunsat ner i sängen, efter nästan exakt 12 timmar downstairs. Nej, 11 närmare bestämt. I solen. Jag har läst konstant, med små breaks för mat, glass med hallon och min nya passion för filmjölk. Förstår inte varför jag alltid tyckt det vart så äckligt.... det kan ju vara min pappa med sin ensidiga kost som är anledningen... haha!
Jaja, jag läste precis ut Gunilla Söderholm & Ulla-Lene Österholm's "Gunillas man försvann". Det är En riktig toppenbok, för mig som verkligen älskar sanna berättelser. Om en bok inte är en sann historia om ett på något vis turbulent liv, så läser jag aldrig ut den. Tycker itne det är itnressant då. Men ja, jag har ju garvat en hel del åt bokens namn, det hade man kunnat utveckla lite hahaha! Får jag ta lite snabbt om handlingen eller? Vill ni inte läsa, hoppa över det kursiva stycket!
Det handlar om Gunilla, som med hennes arbetsnarkoman till man Martin får först ett barn, och blir sedan gravid med ett andra som är påväg ett år senare. I början av den andra graviditeten så bara sticker Martinhelt utan förklaring eller förvarning, han fick för mycket av allt, på jobbet etc, han hade stuckigt en gång tidigare i en vecka till Berlin, utan att tala om något, men nu är han borta FEMTON år. Efter tio år föreslår Gunillas kompis att hon ska dödsförklara honom, så allt får ett slut. Ingen vet ju vart han är. Men hejhej, efter tolv år, när han lämnad Gunilla ensamstående med skulder på 2 miljoner och usel inkomst, bara lite socbidrag, kommer han tillbaka som att inget har hänt.
Jag vill hylla mammor som Gunilla, fy fan vilken cool tjej! År efter år, även om allt var pisspisspiss så kämpade hon ut i det yppersta för sina två söner och deras uppväxt med bara lite socbidrag i fickan, men en kampanda som ingen kan slå och med vänner som alltid stod upp. Pojkarnas uppväxter får man följa genom hela boken, sjukt kul! Jag kommer ju ihåg hur den äldsta först bara var ett år och slängdes mellan en pappa som ständigt kom försent och jobbade övertid och en så ansvarsfull mamma, sen efter ett tag så är han liksom 15+...
Starka mammor gillar jag, som kämpar för sina barn och som inte bara ger upp, jag orkar inte sitta och säga starka pappor också för att nu vill jag hylla bara ensamstående mammor. Men såklart så finns det en drös med starka pappor också men just efter denna bok orkar inte jag sitta och ge komplimanger till några farsor....
Jag och mor min satt och diskuterade just det här vid matbordet idag. Hur kul båda vi skulle tycka det vore och gå i min morfars spår, och jobba med sånt här. Familjeproblem, alkoholism, missbrukare, hemlösa, ensamstående föräldrar, barn som far illa. Då skulle varenda arbetsdag kännas viktig. En känsla av att man förändrar saker och ting för folk skulle läggas som välbehag över en när man kryper ner i sängen på kvällen.
Och det är precis vad jag tänker göra nu. Eller först knöla ihop en liten bokredovisning till svenskan imorn. Sen. Ska jag sova. Med myggorna. Och dra in lukterna från en alldeles för godluktande svart tjocktröja. Hjärta.
Jag har precis dunsat ner i sängen, efter nästan exakt 12 timmar downstairs. Nej, 11 närmare bestämt. I solen. Jag har läst konstant, med små breaks för mat, glass med hallon och min nya passion för filmjölk. Förstår inte varför jag alltid tyckt det vart så äckligt.... det kan ju vara min pappa med sin ensidiga kost som är anledningen... haha!
Jaja, jag läste precis ut Gunilla Söderholm & Ulla-Lene Österholm's "Gunillas man försvann". Det är En riktig toppenbok, för mig som verkligen älskar sanna berättelser. Om en bok inte är en sann historia om ett på något vis turbulent liv, så läser jag aldrig ut den. Tycker itne det är itnressant då. Men ja, jag har ju garvat en hel del åt bokens namn, det hade man kunnat utveckla lite hahaha! Får jag ta lite snabbt om handlingen eller? Vill ni inte läsa, hoppa över det kursiva stycket!
Det handlar om Gunilla, som med hennes arbetsnarkoman till man Martin får först ett barn, och blir sedan gravid med ett andra som är påväg ett år senare. I början av den andra graviditeten så bara sticker Martinhelt utan förklaring eller förvarning, han fick för mycket av allt, på jobbet etc, han hade stuckigt en gång tidigare i en vecka till Berlin, utan att tala om något, men nu är han borta FEMTON år. Efter tio år föreslår Gunillas kompis att hon ska dödsförklara honom, så allt får ett slut. Ingen vet ju vart han är. Men hejhej, efter tolv år, när han lämnad Gunilla ensamstående med skulder på 2 miljoner och usel inkomst, bara lite socbidrag, kommer han tillbaka som att inget har hänt.
Jag vill hylla mammor som Gunilla, fy fan vilken cool tjej! År efter år, även om allt var pisspisspiss så kämpade hon ut i det yppersta för sina två söner och deras uppväxt med bara lite socbidrag i fickan, men en kampanda som ingen kan slå och med vänner som alltid stod upp. Pojkarnas uppväxter får man följa genom hela boken, sjukt kul! Jag kommer ju ihåg hur den äldsta först bara var ett år och slängdes mellan en pappa som ständigt kom försent och jobbade övertid och en så ansvarsfull mamma, sen efter ett tag så är han liksom 15+...
Starka mammor gillar jag, som kämpar för sina barn och som inte bara ger upp, jag orkar inte sitta och säga starka pappor också för att nu vill jag hylla bara ensamstående mammor. Men såklart så finns det en drös med starka pappor också men just efter denna bok orkar inte jag sitta och ge komplimanger till några farsor....
Jag och mor min satt och diskuterade just det här vid matbordet idag. Hur kul båda vi skulle tycka det vore och gå i min morfars spår, och jobba med sånt här. Familjeproblem, alkoholism, missbrukare, hemlösa, ensamstående föräldrar, barn som far illa. Då skulle varenda arbetsdag kännas viktig. En känsla av att man förändrar saker och ting för folk skulle läggas som välbehag över en när man kryper ner i sängen på kvällen.
Och det är precis vad jag tänker göra nu. Eller först knöla ihop en liten bokredovisning till svenskan imorn. Sen. Ska jag sova. Med myggorna. Och dra in lukterna från en alldeles för godluktande svart tjocktröja. Hjärta.
Kommentarer
Trackback
