Diana Savina

Diana heter jag. Fyller 18 i November. Nedsatt syn. Jaja, som att det var allt. Efterbliven hjärna överlag, väldigt oeftertänksam och spontan och down-to-earth. Tankspridd.

.

Dag efter dag ställs jag inför så jävla pinsamma moments, när jag helt utan reaktion passerar folk jag inte känner igen men kanske känner jättebra egentligen, eller tvärtom, hälsar på folk som jag kanske inte känner över huvetaget. Min igenkänningsförmåga lackar, ordenltligt nedsatt syn, kan inte ha linser för att jag har för starka blinkreflexer, måste då ha glasögon, som jag är ful i. Därför inväntar jag med spänning min 18-års-dag så jag, istället för att ta körkort, kan lägga pengarna på ögonlaser.

.

Är ni en av denna massa så bör ni inte känna er kränkta eller ta det personligt på något sätt. För att stärka bevisen mot detta ska jag nu berätta om lite olika historier som jag råkat ut för.

.

Kan väl börja med en av de värsta situationerna jag hamnat i. Befann mig vid detta tillfälle i Hangaren, (sportsanläggning i linköping) hängde lite vid ett av borden med Elin och Sara. En kille, vi kallar honom Mr X, går förbi och säger "Tja!" i farten, jag tänker då lite snabbt att "Även fast jag inte vet vem denne man är så svarar jag tja tillbaka, sen är det över och han går vidare". Men nej, istället vänder han sig om och ställer sig en halv meter ifrån mig och frågar hur det är. Jag sitter där som en patetisk nolla-loser-mobboffer-tönt och förstår inte ett skvatt. Tänkte att "Här står alltså nån och pratar med mig och jag har inte en blekaste aning om vem du är. Vad fan ska jag göra? Pratar han med mig ens? Känner han sara eller elin kanske? VAFAN ska jag göra? Säga? Gömma mig under bordet?" Istället för att gömma mig under bordet så sprang jag in och gömde mig på toaletten. (okey, hata mig inte. det var en flyktväg i absolut panik och nödläge, tänkte inte riktigt klart) Väl på toaletten hör jag hur elin och sara står utanför och ber mig komma ut. Bara om jag slipper gå in i hallen igen, sa jag. Så jag gick ut ur toan och vi tre åkte hem. MEN, sagan är inte slut där. 2 veckor senare är jag på en fest, in kommer min kompis och jag springer fram och utbrister "Hej *****!" Han svarar "Nej. Du kände inte igen mig." Haha, jävla nolla, va pratar du om, tänker jag då. "På hangaren!" Jag dampar sönder, skrattar och skämms och gömmer mig ännu en gång på toaletten, denna Mr X var alltså egentligen Henke K, som jag vart bra vän med och gått i samma klass som hela högsstadiet och som jag hade klass-reunion hos senast i december, hangaren var en månad efter. Jag har alltså stått mindre än en meter ifrån honom och tänkt "Vem fan är du? Vem är det jag pratar med, snälla gud ta mig härifrån."

.

Vi fortsätter. Det där var ju ändå en gammal historia. Now let's have some fresh releases. (eh va?)

Skulle möta Mattias, Jennifer, Alexander och Frida på Elsas hus för att fika för ett par dagar sedan. Går in med riktning rakt mot ett bord med åtminstone rätt antal personer. Efter att ha gått igenom hela rummet, får jag inbakat i ett skratt ur mig att "Haha nemen hit skulle jag ju verkligen inte!" , fortsätter skratta för mig själv och märker hur bordet jag varit påväg mot även dom börjar skratta. Vänder mig om i panik och ser mina rätta vänner vid ett bord en bit bort, jag sätter mig var på de säger att "Okey Diana, du har problem".

Går i korridoren i skolan, tror det var förra veckan eller nåt, möter en kille som jag tror är Ante. Väljer dock att inte nämna namn i denna historia för den här har jag inte förklarat för personen i fråga, haha. Jag smajlar stort och vinkar typ, samtidigt som jag kommer närmare och märker att "no shit, det var visst verkligen inte han", precis innan detta hände hade jag träffat Emma och inte känt igen henne heller, och berättat hur pinsamt livet är. Dagen efter vid lunchen sitter jag med några killar i min klass, och berättar då den här historian när jag ser att killen det handlar om står vid salladen, varpå mattias upprepar "Vad sa du att han hette Diana?! Sa du *******?" högt och tydligt när han går förbi, bara för att göra saken ännu värre.

.

Satt i trädgårdsföreningen en kväll, detta var dock ett par veckor sen, men iallafall. Nae, haha. för pinsam historia. För att göra den kort så kände jag inte igen min kompiss Jakob. Men om vi ska göra alla historier korta så hade jag kunnat nämna det som hände senast idag, på dopet i sthlm. Jag var några hundradelars sekund ifrån att ta i hand och hälsa på en som jag varit med senaste dygnet, min ingifta mosters mamma.(lät krånligare än det är) "Men snälla Diana, tänk lite först" hann susa igenom mitt huvud och jag skrattade bort det. Jag bar skrattar bort allt, men alla småsaker som händer dagligen är verkligen påfrestande och bara pinasmma. Hur dåligt tror ni inte jobba på en teater just de tillfällena när jag säljer biljetter? En familj kommer fram och säger "Vi skulle bara vilja lägga undan 4 biljetter!", jajemen svarar jag, skriver upp deras efternamn och lägger 4 biljetter åt sidan. Sedan kommer samma familj tillbaka, jag börjar som om det vore en helt ny familj med att hälsa och fråga hur många dom är. Det var ju vi som la undan precis, svarar dom. Ja just det ja, haha, säger jag och skrattar bort det. Skrattar bort allting. Eller som den där gången när en kille i teatergruppen kommer fram till min lucka för att fråga nåt om belysningen, och jag tror han är en kund han också. Jag har ju för fan precis hjälpt dom att bära in allting, pratat med dom, hjälpt dom o socialiserat mig med dom. En kvart senare vet jag inte vem han är, tror han är en främling som vill köpa en biljett. Haha.

.

Här om helgen går jag längst Ågatan, och på 55an(eller?) sitter en tjej, hon ropar på mig. Jag går fram till henne, påvägen mot henne tänker jag att ooojojoj, vem är det här? Helt ärligt Ida, jag kände inte igen dig och fattade inte att det var du förrän du sa mensboll. Hahaha. Hoppas dock inte hon ser detta för jag spelade med att jag visste vem det var, så hon märkte troligtvis inget. haha!

.

Nya historier ploppar upp och glöms bort, på grund av mitt dåliga korttidsminne. Lovar att fortsätta fylla på under kvällen, så fort jag kommer på fler.

Det finns ju dock dom som jag faktiskt känner igen, ni bör känna er lyckligt lottade och när jag träffar sånna och ser dom på långt håll, ifall de typ har en speciell gångstil, klädstil, hår, kroppsform, osv, ååååh va det är skönt, haaha.