Diana Savina

Cleasson Koivisto // Joel Berg // Philippe Starck // Francois Azambourg // Hanne Thor Larsen // Nika Zupanc (♥♥♥) // Patricia Urquiola

Rebecca & Fiona.

R&F är troligtvis de publika personerna som haft mest inverkan på mig ever, mitt tankesätt och mitt (dröm-)utseeende. De totalt rockar sönder, öser fett och är nog världens bästa DJ's. Okey, det sista var kanske att ta i. Men iallafall världens fetaste DJ's med stil.

Det hela började någon gång i hsötats, November tror jag. På mediaproduktionen i skolan hade vi precis börjat med film och våra lärare visade oss lite olika dokumänterer. Vi fick då se förta avsnittet i SVT Play's serie Rebecca & Fiona, som följer dessa sköna DJs vardag. Min haka hängde och degade omkring på golvet, skulle inte förvåna mig om jag dreglade lite också. Haha. Senare den dagen satt jag och An och några fler i cafeterian på ettan i skolan, och jag älskade verkligen hur de filmat i det avsnittet, så jag visade An det. Sedan dess har väll vi vart besatta båda två. Nåt som är så bra med An är att vi är så bajsbra tillsammans. Så vi har pushat på varann och blivit våra egna Rebecca&Fiona på fester. Haha, drömma får man ju göra. Ösa dampbra musik och bara va fett.

Vackra brudar som med självförtroende över molnen, socialister(dock tycker jag inte att politik ska dras in i musik, men jag gillar att de är det och samtidigt så himla ytliga), snyggaste stilen jag skådat i hela mitt liv och grym musik. Inväntar med iver första riktiga plattan.

ATT JAG IDAG FICK VETA ATT DOM KOMMER TILL PEACE AND LOVE GÖR JU INTE SAKEN SÄMRE. Åh.

Wu Tang Clan.

Hur dessa inspiererar mig vet jag egentligen inte, Wu tang, Lykke Li och Sigur Ros(som jag skrivit om innan) är dock artister som jämt går varmt i mina hörlurar. Jag började dock inte lyssna på dom förrän början av sommaren 2010, eftersom jag faktiskt aldrig hört om dom innan, trots att dom egentligen är så stora. Jag umgås inte med folk som lyssnar på dom, allt jag har runt omkring mig är indiepopare typ, så jag har liksom inte kommit i kontakt med dom tidigare. Jag är dock glad att det hände någon gång, hade vart så jävla synd att gå miste om de nio feta grabbarna. Och hade jag inte funnit dom hade jag antagligen inte lyssnat på lika mycket andra hiphopare och MC's som jag gör idag.

Likt Sigur Ros är Wu Tang sånna som jag kan lyssna på jämt, oavsett humör. Jag kan sova till det, vilket många som läser det här inte kommer förstå då många är just indiepopare och tycker det är för tung musik, men det är nog verkligen en smaksak. Jag tyckte själv att en del av deras låtar som jag lyssnar på nu var alldeles för tunga för min musiksmak i somras.

Jag tänkte framkalla foton på dom jag nämnt i de senaste 4 inläggen på bloggen; Wu + Lykke Li + Sigur Ros och Coldplay därtill, då de är de artister jag har närmast om hjärtat. De har alla betytt mycket för mig och min utveckling och har alla gjort mig till en gladare människa inombords. Här bör även världens coolaste Rebecca&Fiona räknas in. Ett inlägg om dom två kommer ikväll.

xxx

Alla som målar sånt här är välkomna att utföra sina sysslor på mina husväggar i framtiden. Eller jag ska väl vara försöktigt med vad jag säger. Vem vet vad jag tycker om grafitti när jag är 45 år. Sånna här miljöer fullständigt ÄLSKAR jag. Varje gång jag ska fota någon är det till ställen likt dom här jag drömmer mig bort.

För länge sedan slog det mig att jag vill ha en av mina väggar i vardagsrummet fylld till bredden av grafitti, och det håller jag starkt kvar vid. Hoppas min första lägenhet blir en bostadsrätt bara, haha. Palla vita hus, säger jag bara. Den ända som lyckats med det är John Lennon i Imagine-videon. Okey, det finns fler än honom. Äsch, har inte så mycket att säga här. Ni får observera dom själva istället.

Sigur Ros.

Någon gång under 2009 introducerades jag för de här islänningarna av min dåvarande bf. Precis som Lykke Li i inlägget under är dessa några som liksom etsat sig fast från början. Dock började jag inte lyssna intensivt på dom förrän på senvåren/början av sommaren 2010, och det är verkligen ett band som hjälpt mig upp ur de djupaste hålen efter the breakup, det är bandet som lättat all ångest och alla magklumpar från the other guy, det är bandet som jag lyssnar på när jag peppar till fester. Det fina med Sigur Ros för mig är att dom passar jämt, oavsett humör. Fungerar som en kameliont. Kameliont? Öh. Hur stavas det?

Och precis som Lykke Li så var sångaren Jonsi i Siggaaan på Way out west förra året. Ännu en fet artist som jag missade på grund av att jag var pank och inte kunde fixa boende i Göteborg. Möjligtvis en parkbänk. Hade funkat.

Inspirationsinläggen kommer fortsätta. Imorn. Eller nån gång.

Nu ska jag ta tag i min fucked-up-jobbiga engelskauppgift. Som egentligen inte ens är jobbig. Bara att jag aldrig tar tag i den. Men först måste jag bara................

Lykke Li.

Sedan mitten av sjuan, när jag var ett fjantigt litet fult flickebarn, har jag och An fullständigt sönderinpiserats av våran kompis, som vi dock inte kände då. (nej inte Lykke, utan Agnes. hon vet om det här så kan lika gärna skriva det hahaha) Hon la upp två låtar med Lykke Li på hennes blogg som vi ständigt läste. För att vi tyckte Agnes var en så himla cool tjej, och det tycker vi fortfarande. Hon var sig själv och stack ut.

Lykke Li kom vi som sagt i kontakt med då och har älskat henne sedan dess. Såg varenda youtubeklipp med henne som existerade innan spotify kom. På limewire laddades alla hennes låtar ner. På den tiden hade hon iofs bara en skiva släppt, men iallafall. Ångesten var ganska rejäl när hon kom till way out west i somras, tillsammans med så himla många andra bajsbra artister. Och jag hade inte råd.

Ägnar det här inlägget åt henne som tack för allt fint. och sådär.

inpirations-inläggen kommer fortsätta......