skönt äre
Det var den där dagen i höstas, när jag inombords kollapsade under lunchen i skolan. Stirrade blint ut genom fönstret ut på Platensgatan. 10 minuter senare satt jag gråtandes i stolen framför en psykolog på Ungdomsmottagningen. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte. Jag orkar inte vara fulast, jag orkar inte vara äckligast, jag orkar inte ha ångest. Jag orkar inte förstöra varje muntlig presentation genom att överanalysera mitt utseende, jag orkar inte känna mig obekväm i intima situationer för att håret är fult/ansiktet fult/magen tjock/allting fult. Jag orkar inte gråta ut ångesten på skoltoan. Jag orkar inte tänka på hur belysningen ligger på. Jag orkar inte gå på social auto-pilot, samtidigt som magen vänder sig ut och in. Jag orkar inte låta utseendet styra min vardag.
.
Jag vill vara så glad som jag egentligen är.
.
Två år gick. Halva ettan till nästan halva trean. Efter mötet med psykologen bestämdes en ny tid, en månad senare. DBB trodde hon jag hade. Inbillad fulhet. Det nya mötet glömde jag bort. Hon ringde upp, och jag sa att Jag vill nog klara det här själv, jag börjar må bättre.
Att bli besatt av en person, se hur den tar över fler och fler hjärnceller som en obotlig cancerknöl. En person du inte får bli besatt av. Ibland ville jag dö. Ingen som på något sätt kunde kopplas till den personen kunde jag slappna av hos. Presationsångesten var ett faktum.
.
Men plötsligt kände jag bara hur... färdig, jag kände mig.
.
Kenya skulle bli perfekt. Jag skulle inte låta min äckliga hjärna styra mina prestationer där. Jag skulle komma hem med bilder som skulle hjälpa mig komma in på mitt dröm-univeristetsprogram. Ingen skulle få stoppa mig -
Inte han, inte hon, inte dom. Jag kan det där. Varför slösa bort den enda talangen jag har?
.
Jag känner mig så himla lycklig idag. Jag känner mig som jag verkar vara. Det är helt sjukt. Med kameran och musiken och alla alla alla fina människor i världen tänker jag komma dit jag vill komma. En sådan lättnad. Jag ska skratta hela livet. Skita i hur fan jag ser ut, prioritera livet framför spegeln. Njuta av världen, alla människor som väntar, alla val i livet.
Japp. Det var den avskrivningen det. Länge sedan något hände här. Men ja, allt rullar ju. Som sagt.
LOVE. ♥
Once you go IPhone you never go back. True story.
Ni med iphones: följ mig på instagram! @DianaSavina
Och ni med flickr, hook up with me there too: http://flickr.com/photos/dianasavina !
PUSSPUSSPUSS, mindre än två veckor kvar tills jag är bildjournalist på ett barnhem i Kenya förresten! Följ vårt journalistiska projektarbete på: http://underkenyanskies.blogg.se !
HEHEHE
http://www.flickr.com/photos/dianasavina/
Jaaa. Det är där jag finns nu. Kika er omkring där istället. Puss.
Mitt projektarbetes blogg!
Här hittar ni bloggen om mitt och Davids projektarbete på barnhemmet Gustaf Children Home, Kimilili, Kenya. Läs mer om projektet där ----> http://UnderKenyanSkies.blogg.se
flickr.com
Alla ni som använder er av flickr, lägg till mig! Och ni som inte gör det, börja göra det eller gå in och kika på mina bilder där iallafall!
Flickr.com
min Flickr (och blogg) kommer sakta men säkert ersätta facebook så gott som helt, kvalitét går framför allt. Jag vill inte sörja den otroligt dåliga facebookkvalitén mer, för det är inte så jag vill visa mina bilder för folk.
Ni får mer när jag kommer hem
Hej bloggfisar! Hoppas ni har en skitbra sommar, här är det tort som en öken, men jag har ingen fungerande bildredigeringbar dator för tillfället. Jag tar de tillfällen jag får, hehe. Sånt är livet för en icke-överklassare. // Börjar jobba på måndag och fyra veckor framöver, tjänar ihop lite cash till London i september. Saknar allt och alla. Är för tankspridd för att kunna skriva ett simpelt blogginlägg, så jag signar ut och hookar up med Biggie resten av tågresan hem från Halmstad. JÄÄÄÄVLAR vilket randominlägg. Puss, love yooou finisar som är inne här trots att jag själv inte är det. Hjärta.
Tyckte att det behövdes en uppdatering
Hej alla fina. Klockan slår snart elva, jag är inne på min andra(?) sommarlovsvecka och jag insåg nyss att det var så himla länge sedan jag skrev något sist. Skriver dock detta i mobilen, så hata mig inte för ett långt textstycke utan radbyten! //
Det var väll senast innan siesta jag skrev här? Ja. Tror jah bestämt, men jag orkar inte kolla upp det. Vad har hänt? Hmm. En normal person med någorlunda minnesprestanda skulle kunna rabbla upp sjuhundrade saker, stora som på. Men själv minns jag som vanligt typ ingenting. Fan, det är så sorgligt. Det är i grund och botten därför jag har blogg, för att minnas va jag gjort. //
Vi börjar med det fräschaste minnet, från inatt. Drog in till Nadja igårkväll, vi cyklade till resecentrum och mötte upp Simon och Madeleine(som är döpt efter prinsessan!!!! Haha!) vi åkte hem till nadjis igen, åt kladdkaka på uteplatsen, drack mjölk. De rökte. Jag kollade på. Som det brukar vara alltså, haha. Efter häng där drog vi till Yngves Livs vid 1-tiden, i hopp om att det skulle vara öppet, vilket det såklart inte var. Vi köpte nattmat i automaterna på resecentrum. Svindyrt. Redbull och oreos. Hänger nån timme på silverbucklorna vid parken i närheten, ser hur staden ljusnar igen efter nån timmes natt. Går hem till Nadja, hämtar filtar och sätter oss vid stångån tills klockan sex, när vi hungriga som fån tar oss upp till McDonalds, som visar sig öppna klockan 7. Åker till mcD i Valla, köper tre McToasts och en juice och njuter av sommarsolen. Hoppar på bussen hem runt sju, smyger upp för trappen och kryper ner i sängen med sovlistan i öronen, med strålande morgonsol utanför rummet. Det var en fin natt. //
Annars då. Mycket häng med Karin, mycket häng med Clara, mycket mycket häng med Ellinor. // Myst med Elin på en klippa med engånggrill i rimforsa. Dampgrillen ville aldrig fatta eld och vi ställer irriterade iväg grillen 20 meter bort och lämnar hela korvpaket(på två pers haha!) på grillen och sätter oss på vår hemtrevliga filt med fet musik och solsken och så. Går tillbaka till grillen som av en slump visst visst fattat eld och där låg våra tio svarta korvar. Baguetter och Philadelphia med vitlök och örter. Rekordelig 2,25%. mysigt!! //
Någon dag innan detta lekte jag med fru Ellinor, som blivit min soulmate och "granne" under sommarn, i Vadstena. Ångesten över att ha lämnat hennes longboard hemma var brutal. Vi gick längst stenmuren, ut till Piren, som så många gånger förr. Aktade oss för mygg. Jag var panikpank. Ja Gud ja, är det något jag vart hittills denna sommar är det pank. Men nu till peace har cashen börjat rulla in igen, otrolig lättnad. //
När niorna slutade satt jag med Daniel, Alice och Jennifer i trädgårdsföreningen, mysigt och soligt. Efter ett toalettmissnöje(Hahaha!) begav vi oss hem till Daniel, jag han och Jennifer. Där fräschade vi till oss lite, drog in till trädgårn igen och hängde med 95or då ingen av oss fyllt 18 och inte orkade försöka komma in någonstans. Kan låta barnsligt, och Jennifer var inte så galet pepp på att hänga runt bland fjortisniondeklassare, men jag hade så jävla roligt den kvällen alltså. Haha, fint var det. Natten spenderades hos Nadja i malmslätt, så himla gosig tjej. Dagen efter blev det äggröra till frulle, efter att vi alla tömt deras kylskåp under natten. Snuffe. Nadja köpte ju förresten en av mina kattungar, så himla mysigt att träffa den efter ett halvår. Hoho. //
skolavslutningen spenderades med klassfest hos Karin först, tycker verkligen om min klass massor. Så himla blandat med folk med olika socialhetsgrader men ändå är alla så glada och fina. Senare drog alla tvåor på Klara till valla för gemensamt avslutningshäng där. Jelly shots i McDonalds-ketchupburkar. Natten spenderade jag väll typ hos Mattias, haha. Aaaao. //
Ännu ett valla-tillfälle var grill-och-chill kvällen med blandat folk, mest från katedral, natur-musik klassen, några Klaraelever, övriga katedralfolk, lite folk från min högstadieklass och lite sååå. Tyvärr väldigt grupperad kväll, och en trött Diana som bara ville hem efter några timmar, haha. Men men. //
just det, jobbade dessutom gratis några dagar med och live-streama och filma beach tour på trädgårdstorget med Karin. Trots atthon är fin så var det ändå lite av det ovärdaste jag gjort, inga feta kameror, ingen sol då vi alltid råkade sitta i skuggan, o-avlönat (att jobba utan lön för ett bra syfte, som -------(vad heter det???) i något u-land, det är ju en helt jätteannan grej. Men att filma en sport man inte ens fattar flera timmar per dag utan mat och lön, Ae Asså hahaha. //
Nej nu räcker det. Eller förresten, jag har slutat bita på naglarna, herregud dom är jättelånga!!. Ah. Nej nu räcker det. Hörs vänner. Förlåt för en blogg utan foton, mamma och jag ska åka och kolla på ny dator idag för den här likt min plattång har sjungit sin sista refräng, så att säga. Största frågan är bara hur jag ska få över alla mina bilder från en dator som inte går att starta. Bah.
Till alla er som blivit offer för min efterblivna hjärna (ja, den rubriken skulle låta smart men det var det sista den gjorde)
Kära vänner och väninnor. För alla er som total-ignorerats av mig på grund av min dåliga syn etc., skriver jag detta inlägg. Och jag vill att ni läser det.
Diana heter jag. Fyller 18 i November. Nedsatt syn. Jaja, som att det var allt. Efterbliven hjärna överlag, väldigt oeftertänksam och spontan och down-to-earth. Tankspridd.
.
Dag efter dag ställs jag inför så jävla pinsamma moments, när jag helt utan reaktion passerar folk jag inte känner igen men kanske känner jättebra egentligen, eller tvärtom, hälsar på folk som jag kanske inte känner över huvetaget. Min igenkänningsförmåga lackar, ordenltligt nedsatt syn, kan inte ha linser för att jag har för starka blinkreflexer, måste då ha glasögon, som jag är ful i. Därför inväntar jag med spänning min 18-års-dag så jag, istället för att ta körkort, kan lägga pengarna på ögonlaser.
.
Är ni en av denna massa så bör ni inte känna er kränkta eller ta det personligt på något sätt. För att stärka bevisen mot detta ska jag nu berätta om lite olika historier som jag råkat ut för.
.
Kan väl börja med en av de värsta situationerna jag hamnat i. Befann mig vid detta tillfälle i Hangaren, (sportsanläggning i linköping) hängde lite vid ett av borden med Elin och Sara. En kille, vi kallar honom Mr X, går förbi och säger "Tja!" i farten, jag tänker då lite snabbt att "Även fast jag inte vet vem denne man är så svarar jag tja tillbaka, sen är det över och han går vidare". Men nej, istället vänder han sig om och ställer sig en halv meter ifrån mig och frågar hur det är. Jag sitter där som en patetisk nolla-loser-mobboffer-tönt och förstår inte ett skvatt. Tänkte att "Här står alltså nån och pratar med mig och jag har inte en blekaste aning om vem du är. Vad fan ska jag göra? Pratar han med mig ens? Känner han sara eller elin kanske? VAFAN ska jag göra? Säga? Gömma mig under bordet?" Istället för att gömma mig under bordet så sprang jag in och gömde mig på toaletten. (okey, hata mig inte. det var en flyktväg i absolut panik och nödläge, tänkte inte riktigt klart) Väl på toaletten hör jag hur elin och sara står utanför och ber mig komma ut. Bara om jag slipper gå in i hallen igen, sa jag. Så jag gick ut ur toan och vi tre åkte hem. MEN, sagan är inte slut där. 2 veckor senare är jag på en fest, in kommer min kompis och jag springer fram och utbrister "Hej *****!" Han svarar "Nej. Du kände inte igen mig." Haha, jävla nolla, va pratar du om, tänker jag då. "På hangaren!" Jag dampar sönder, skrattar och skämms och gömmer mig ännu en gång på toaletten, denna Mr X var alltså egentligen Henke K, som jag vart bra vän med och gått i samma klass som hela högsstadiet och som jag hade klass-reunion hos senast i december, hangaren var en månad efter. Jag har alltså stått mindre än en meter ifrån honom och tänkt "Vem fan är du? Vem är det jag pratar med, snälla gud ta mig härifrån."
.
Vi fortsätter. Det där var ju ändå en gammal historia. Now let's have some fresh releases. (eh va?)
Skulle möta Mattias, Jennifer, Alexander och Frida på Elsas hus för att fika för ett par dagar sedan. Går in med riktning rakt mot ett bord med åtminstone rätt antal personer. Efter att ha gått igenom hela rummet, får jag inbakat i ett skratt ur mig att "Haha nemen hit skulle jag ju verkligen inte!" , fortsätter skratta för mig själv och märker hur bordet jag varit påväg mot även dom börjar skratta. Vänder mig om i panik och ser mina rätta vänner vid ett bord en bit bort, jag sätter mig var på de säger att "Okey Diana, du har problem".
Går i korridoren i skolan, tror det var förra veckan eller nåt, möter en kille som jag tror är Ante. Väljer dock att inte nämna namn i denna historia för den här har jag inte förklarat för personen i fråga, haha. Jag smajlar stort och vinkar typ, samtidigt som jag kommer närmare och märker att "no shit, det var visst verkligen inte han", precis innan detta hände hade jag träffat Emma och inte känt igen henne heller, och berättat hur pinsamt livet är. Dagen efter vid lunchen sitter jag med några killar i min klass, och berättar då den här historian när jag ser att killen det handlar om står vid salladen, varpå mattias upprepar "Vad sa du att han hette Diana?! Sa du *******?" högt och tydligt när han går förbi, bara för att göra saken ännu värre.
.
Satt i trädgårdsföreningen en kväll, detta var dock ett par veckor sen, men iallafall. Nae, haha. för pinsam historia. För att göra den kort så kände jag inte igen min kompiss Jakob. Men om vi ska göra alla historier korta så hade jag kunnat nämna det som hände senast idag, på dopet i sthlm. Jag var några hundradelars sekund ifrån att ta i hand och hälsa på en som jag varit med senaste dygnet, min ingifta mosters mamma.(lät krånligare än det är) "Men snälla Diana, tänk lite först" hann susa igenom mitt huvud och jag skrattade bort det. Jag bar skrattar bort allt, men alla småsaker som händer dagligen är verkligen påfrestande och bara pinasmma. Hur dåligt tror ni inte jobba på en teater just de tillfällena när jag säljer biljetter? En familj kommer fram och säger "Vi skulle bara vilja lägga undan 4 biljetter!", jajemen svarar jag, skriver upp deras efternamn och lägger 4 biljetter åt sidan. Sedan kommer samma familj tillbaka, jag börjar som om det vore en helt ny familj med att hälsa och fråga hur många dom är. Det var ju vi som la undan precis, svarar dom. Ja just det ja, haha, säger jag och skrattar bort det. Skrattar bort allting. Eller som den där gången när en kille i teatergruppen kommer fram till min lucka för att fråga nåt om belysningen, och jag tror han är en kund han också. Jag har ju för fan precis hjälpt dom att bära in allting, pratat med dom, hjälpt dom o socialiserat mig med dom. En kvart senare vet jag inte vem han är, tror han är en främling som vill köpa en biljett. Haha.
.
Här om helgen går jag längst Ågatan, och på 55an(eller?) sitter en tjej, hon ropar på mig. Jag går fram till henne, påvägen mot henne tänker jag att ooojojoj, vem är det här? Helt ärligt Ida, jag kände inte igen dig och fattade inte att det var du förrän du sa mensboll. Hahaha. Hoppas dock inte hon ser detta för jag spelade med att jag visste vem det var, så hon märkte troligtvis inget. haha!
.
Nya historier ploppar upp och glöms bort, på grund av mitt dåliga korttidsminne. Lovar att fortsätta fylla på under kvällen, så fort jag kommer på fler.
Det finns ju dock dom som jag faktiskt känner igen, ni bör känna er lyckligt lottade och när jag träffar sånna och ser dom på långt håll, ifall de typ har en speciell gångstil, klädstil, hår, kroppsform, osv, ååååh va det är skönt, haaha.
varför lever jag på gamla minnen?
Du tar bort min hand ifrån din arm
och flyttar bort
ingenting jag säger spelar längre någon roll
ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt
får jag ens ha kvar dig som min vän
knyter mina skor och går tillbaka in igen
sitter här på sängen tills du be mig att gå hem
letar efter nått att säga som kan ändra allt
nått mer än det jag redan sagt
/ Veronica maggio
rosiga kinder med fräknar
Ida's typ vardagsrum.
Från imorse till solnedgången har jag varit utomhus. Åkte hem till Ida, satt flera, flera timmar på en filt. Vi satte ihop deras studsmatta, och vi åt middag med hennes familj samtidigt som solen sänkte sig bakom horisonten. Rätt fint. Nu har jag rosiga, fräkniga kinder och en lätt brun ton på hela kroppen. Åh.
Brukar det ens vara såhär varmt på påsklov? Bäst.
Har suttit fastklistrad framför TV:n sedan jag kom hem runt 9. Först såg jag dom där engelska, smått irriterande Stilpoliserna som gjorde om några svenska kvinnor. Började nästan gråta för att alla blev så snygga, oavsett ålder och kropp, 73-åringar till 18-åringar, bara av att markera midjor, bröst, axlar och piffa till saker och ändra hårfärger och så vidare och så vidare. Åh.
Och sen var det Medium. Har aldrig sett det innan men det hade ju hemskt gärna inte behövt sluta.
Nu ska jag hjälpa mamma möblera om övervåningen. Hoooohoo, so excited.
